banner red

StormHjärta

Som ett enormt svart, blankt klot roterar sorgen i bröstet. Klotets outtröttliga vältrande fortgår obönhörligen. Vidare, vidare utan uppehåll. Utan att låta mig komma till vila.

Trots dess rundhet och den glatta ytan skaver det när det glider runt i sin håla, varv efter varv utan att ägna mina kvidanden ett uns av uppmärksamhet. Ljudet de roterande rörelserna frambringar, ljudet det för med sig är ljudet av sten som dras över sten. Samma dova monotona ljud varv efter varv. Det skaver, jag kvider och hålet inuti min kropp blir större och större, det sliter upp min insida likt en gammal rostig sågs vassa farliga tänder.

Ljudet, det dova ljudet, som stegras till ett öronbedövande åskmuller, innan det tillslut mynnar ut i vita vassa blixtar som fyller himlen med ett stickande, förblindande sken och med sina rasande smällar får mig att rycka till som om min redan sargade kropp blivit träffad av hårda skoningslösa piskrapp, driver mig till att krypa ihop med mina korslagda, krampaktigt spända armar, hårt pressade runt mitt liv.  Det får mitt förstånd att trasas sönder och fladdra i vinden likt trasor av urblekta lakan, uttjänta och tunna som flor som hängts upp i luften i det piskande regnet.