banner red

Flocken

Idag är en sån där dag när det känns som att jag flyter uppepå. Grunden lades igår. Dagen igår var inget bra. Och som vanligt när det drar ihop sig för någon aktivitet som bor i den andra världen, den utanför min trygga varma och ombonade grotta, så kommer Ilj som ett brev på posten. Fast hon smyger lixom in på ett annat vis än reklamen som mera dundrar ner på hallmattan. Man känner hur hon lurar bakom ryggen en stund innan hon tillslut plötsligt bara gör sig till ett med min kropp. Utan att jag hinner märka det. Och när jag känner hennes tyngd är det redan försent. Jag försöker att inte låtsas om hennes närvaro. Jag försöker låtsas att jag inte är medveten om hennes existens. I hopp om att hon ska lämna mig ifred. Det lyckas aldrig. Men numera hindrar det henne i alla fall ifrån att ta över hela mitt sinne. Hon äger mig inte längre. Inte helt. Inte lika ofta.
Jag sliter mig loss, iväg ut ifrån grottans trygga famn.
Jag smyger iväg för att bli en del av flocken.
Flockledaren hjälper mig att landa mjukt när jag fallit ut i den andra världen. Den stora världen. Den farliga världen. Den världen som gör mig ont.

Den världen som får mig att vilja ge upp.
Men aldrig här hos flocken. Här mår jag bra.

Även om det skulle morras till här så skulle jag känna mig trygg.

Flockledaren skulle reda ut gläfsandet. Ingen skulle få lämna utan att få sina sår rengjorda och omplåstrade.
Här är alla fria att känna sig säkra.

Den onda världens långa slingrande tentakler räcker inte in. De når mig inte här. Ingen ondska i världen är ond nog att bryta sig igenom.

När jag vänder hemåt igen är det på lätta tassar. Trygga tassar. Med en visshet om att det kommer att ordna sig. Allt kommer att bli bra.